En varm dag i slutet av mars slängde DYK:s reportrar fenorna i bilen och satte kursen mot Tanumstrand på västkusten. Maldiverna i all ära, men att tillbringa de första vårdagarna bland solbelysta kobbar och i en färgsprakande svensk undervattensvärld slår det mesta

Text: Anders Englund och Sten Åkesson
Foto: Anders Englund, Sten Åkesson, Per Moberg, Lars Åkerblom.

 

Tanumstrand

Vårdyk på västkusten
En mycket varm dag i slutet av mars kände vi suget av att få uppleva några riktigt bra dyk. Vi diskuterade och fabulerade: - Maldiverna? - Indonesien? - Röda Havet? - men konstaterade att kassan var skral. Resan fick nog gå till ett mer närbeläget dykområde, men vi skulle i alla fall ha det bekvämt. Inget tältläger! Vi läste igenom några gamla nummer av DYK och tittade tillbaka i våra loggböcker. Artiklar, egna noteringar och kända möjligheter till bekvämlighet gjorde att valet föll på Tanumstrand. Med Väderöarna och några andra trevliga dykplatser i uppfräschat minne fixade vi en stuga intill havet och med promenadavstånd till dykcentret. Första dagen ägnas åt avrostning och med bekväma thailändska våtdräktsdyk i minne kändes det lite bökigt med torrdräkten igen. Efter ett dyk från den lilla stranden vid hotellet klev vi nöjda upp i vårregnet för några välbehövliga timmars sömn innan den "riktiga" dykningen ska börja.

Södra syster
På morgonen dagen efter får vi fylla i de obligatoriska formulären, och snart tuffar vi i sakta mak ut från Tanumstrands hamn. Dykbåten IRON MAIDEN glider mjukt fram över det stilla havet. Västkustens klippskärgård breder ut sig framför oss, och strax ser vi den första knubbsälen som ligger och dåsar i solgasset. En mycket behaglig känsla sprids i våra kroppar. Förväntningarna stegras till en hög nivå när Pelle tar till orda och på en whiteboard ritar upp dagens första dykmål, Södra Syster. Den före detta norrlänningen beskriver dykmålet på ett pedagogiskt och detaljrikt sätt. Det känns som om vi redan vet hur platsen ser ut.

Havskatt
Södra syster ligger rakt västerut från Fjällbacka, och påminner mer om en klippa än en liten ö. På ön reser sig en fyr som markerar den sista utposten mot de mer välkända och omskrivna Väderöarna, ytterligare ett par distansminuter västerut. Den mest intressanta delen av Södra syster är öns ost- och sydsida. Där finns ett flertal mycket fina överhäng, klippformationer samt bergskrevor och däremellan vit sandbotten. Vårt dyk börjar alldeles intill en grynna, ett 50-tal meter sydväst om ön. Vi påbörjar vår simning nedåt men stannar snabbt upp. Nakensnäckor och sjöhare, Aplysa punctata, är något vi sällan bara simmar förbi. Vi fortsätter sakta ned över en kant och glider försiktigt fram över undervattenslandskapet. Färden går vidare över en klippavsats och nedanför den hittar vi en liten havskatt, Anarrhichas lupus. Den ligger i en bred skreva och bara väntar på att förevigas. Vi försöker förmå fisken att klappra med käftarna genom att föra kameran närmare, men den är inte tillräckligt stursk denna dag utan simmar helt sonika iväg mellan oss. Solsjöstjärnor, anemoner och död mans hand avlöser varandra på vår korta resa i djupet En hydroid fångar vår uppmärksamhet och vi studerar den röda kroppen och dess fångstarmar jagandes små planktonorganismer. Hela kalaset sitter längst ut på en rörliknande, hård stjälk och ser mycket bräckligt ut. Vid sidan av hydroiden har sjöborrar funnit sig tillrätta. Även de är röda till färgen och från nära håll framgår tydligt fötterna de använder för förflyttning och matfångst. Vi vänder tillbaka mot ön och påbörjar uppstigningen. Under ett överhäng står ett tiotal krabbtaskor på parad och klipper kaxigt med sina klor. -" Kom inte hit och stör oss - fula dykare", ser de ur att tänka. Ovanför finns mängder av röda nakensnäckor och deras rosformade rosa äggsamlingar. Två av dem utför en märklig dans i sakta gemak. Kanske är det en parningsakt vi råkar se. Väl uppe på dykbåten svärmar superlativen i luften, långt innan utrustningen åker av. Alla var nöjda med dyket. Dock så gav vår nyvunne bekant i våtdräkt upp efter detta dyk. Med en vatten temperatur om 3-4 grader förstår vi honom. När utrustningen plockats ihop ligger vi redan förtöjda i lä vid en kobbe. Vi klättrar upp på klipporna och bland de nu knappa solstrålarna äter vi vår medhavda lunch, dricker vårt kaffe och överträffar varandra med historier ur det förgångna.

Norra syster
Dagens andra dyk är planerat till Norra syster där vi ska ner och titta på hårstjärnor. Under tiden som vi förbereder oss börjar det att regna. But, " så vått". Grejorna skall ändå bli blöta. Båten lägger ur, whiteboard, information, påklädning "buddycheck" och plums i vattnet.. Från cirka 20 meters djup sluttar bottnen långsamt nedåt och från 25 meter finns mängder med dessa underbara djur i olika färger. De är vackra, mycket vackra! Bottentiden blir kort, men varenda minut är dubbelt njutbar. Det visar sig att miljön runt Norra syster skiljer sig markant från morgonens dyk. Här breder sig skalbottnen ut i en sluttning ned mot djupet Efter det att hårstjärnorna beskådats simmar vi i nordvästlig riktning och stannar upp vid en bergknalle med påväxt av tång. En liten sjöhare kryper fram mellan bladen. Den är brun till färgen och mäter kanske 10 centimeter. Sjöharen liknar mycket en nakensnäcka, men har ett tunt skal inbäddat i mjukdelarna. Ibland kan man se den simma fram i vattnet. Blir sjöharen störd kan den faktiskt, likt bläckfiskarna, spruta ut ett ämne som försvar. Den här krabaten visar sig dock från sin vänliga sida och snart ser vi fler och fler. De bildar flockar. Ingen av oss har någonsin sett detta fenomen tidigare. Kan de måhända ha något trevligt på gång? För att inte störa dem i deras privatliv simmar vi vidare och på cirka 12 meter hittar vi en stenbit (sjuryggshane) som visar sig vakta en enorm romsamling. I stenbitens värld råder total brist på sociala reformer och han får ensam bevaka avkomman. När alla dykare blivit upplockade ur det kalla vattnet bär det iväg hem. Grejorna sköljs och hängs upp vid dykcentret. I vår mysiga stuga börjar uppladdningen inför kvällen; Nick Borgen skall spela på Strandhotellet. Rökt rådjursbog och folköl till förrätt, en kulinarisk höjdare bestående av falukorv, potatis, fläskfilé (rester) och mera folköl till huvudrätt samt glass och kaffe som avslutning, medför dock att vår sedan tidigare begynnande trötthet eskalerar till ett sömnberusat tillstånd där omgivningen känns mycket avlägsen. Sömnbehovet medför att helkvällen tillbringas i "bingen". Sorry Nick, men vi kommer nästa gång!

Lorans röda koraller
Utvilade äntrar vi IRON MAIDEN för dykdag två. Vi känner oss hemmastadda efter bara en dag ombord. De olika grejorna placeras på avsedda platser och själva sätter vi oss i hytten för att småprata med de andra ombord. För att hitta den röda hornkorallen, Stenogorgia rosea, måste man ned under 30 meter. Miljön skall helst vara kall, salt och mörk. Allra bäst trivs korallen då vattnet även strömmar lite grand. Detta för att inte kvävas av sedimentlager som annars lägger sig över den. En säker plats för att finna denna vackra korall är Loran, en liten ö i den yttre delen av skärgården. Det är långt ifrån alla dagar på året som man kan dyka härute, men just idag är havet tillräckligt lugnt för att göra ett försök. Vi planerar ett dyk till större djup och hoppas hinna med att få se både hornkorall och piprensare, Funiculina quadrangularis. Den senare är en av de få koraller som lever på mjukbottnar och där fångar sin föda ur förbiströmmande vatten. En kraftig muskel i foten gör att den kan vandra omkring i upprätt ställning. Vi följer en mäktig drop-off på södra sidan av ön och når snart 39 meten. Här står ett gäng hornkoraller och väntar på oss. Ganska snart börjar sikten försämras av våra rörelser i vattnet och vi påbörjar den långa uppstigningen efter bergskanten. Här träffar vi på några praktexemplar av bägarkorallen Garyophyffla smithi, som även den trivs i mörka vatten. En halvsovande berggylta, Labrus bergylta, ligger mitt på berget och verkar inte bry sig ett dugg om oss. Det påstås att berggyltan kan "prata" med sina kompisar genom grymtningar, men den här gyltan förblir tyst och betraktar antagligen inte oss som sina vänner, trots ihärdiga försök till verbal kommunikation från vår sida. Mellan dyken tar Lasse oss i lä vid en liten kobbe. Mackor, kaffe, frukt och annat stoppas snabbt ned i våra hungriga och knorrande magen. Liksom under lördagen utbytet vi erfarenheter, och verkliga händelser mixade med skrönor berättas med inlevelse. Livet är i dessa stunder mycket okomplicerat och vardagens alla bekymmer är glömda för ett ögonblick. Det känns härligt!

Lilla Klövskär
Vi har legat och drivit med båten några minuter i väntan på att ett av kust- bevakningens fartyg skall passera oss. Skepparen Lasse får snabba sig upp med dyk flaggan då ett dykpar redan är på väg ner i vattnet. Det går en del sjö och han får verkligen jobba för att hålla båten i rätt position. Vinden kommer från sydväst och tvingar båten obevekligt mot nordost. Vi sitter bekvämt på bänkarna ombord, om än något varma, i väntan på klarsignalen. Äntligen verkar Lasse nöjd, snabbt i vattnet, vänd om, upp med nävarna och ta emot kamerorna, innan vi kommer för långt ifrån båten. Vågorna lyfter oss rytmiskt när vi vid ytan gör en sista kontroll av våra utrustningar. Långsamt sjunker vi nedåt, vattnets rörelser avtar allt snabbare och vi driver inte längre utan faller bara djupare ned mot mörkret. Små glittrande kammaneter passerar förbi. Vi sneglar på våra djupmätare och enas om att ser vi inte botten vid 20 meter får vi börja simma söderut mot ön. Men strax under 18-meterstrecket passerar vi språngskiktet och ser ett stenigt bottenlandskap breda ut sig under oss. Vi landar likt två astronauter på bottnen efter 26 meters fritt fall. Vår plan är att gå söderut längs öns västra sida för att sedan bli upplockade av Lasse vid sydspetsen av densamma. Sikten här nere är säkert 20 meter i sidled och vi kan skönja konturerna av en vägg rakt söderut, och konstaterar nöjt att vi nog inte hamnat så tokigt ändå. Stenbottnar på de här djupen brukar kunna betyda chans att få se blågyltans hanne - blåstrålen - och vi har redan fantiserat om en kanonbild att pryda väggen med därhemma. Så här i mitten av april är det ganska glest med fisk, så någon gylta dyker inte upp, men det finns annat godis här nere. Under stenar kikar trollhumrar fram. Ovanpå stenarna står några riktigt feta eremitkräftor och poserar. Vi tar oss mot väggen och hittar snart en sjökock, Callionymus lyra, som villigt ställer upp på ett par bilder. På väggen trängs sjö- och havsanemoner med sjöpungar och musslor. Kommer man alldeles nära, upptäcker man snart fler intressanta djur; en liten maskerings- krabba med en gul påväxt på skalet sitter alldeles intill två små röda nakensnäckor. Efter vårt tidigare dyk vid Loran berättade en av dykarna om något mycket märkligt han sett. Det var lila till färgen, ca tio centimeter långt och knubbigt. Ingen förstod vad han menade och hade därför heller inte tagit någon notis om hans upphetsning över upptäckten. Men så under detta dyk observerade vi något decimeterlångt, blålila och vitt som gömde sig bland död mans handkoraller, precis under ett litet överhäng på 13 meters djup. På ovansidans ena ände syntes utväxter liknande en blomma. Detta skulle visa sig vara gälarna på västkustens största nakensnäcka Tritonia hombergi, vilken vi tidigare aldrig haft förmånen att få se. Död mans hand är dess favoritföda och själv blev den genast vårt favoritobjekt.

Blåval utanför Grebbestad
1 Grebbestads närområde finns mycket av fornnordiska historia bevarad. Sevärdheterna, sträcker sig i tid från stenåldern och framåt. Det är gott om hällristningar i detta område. En mängd ristningar har graverats in i de av naturkrafterna finslipade hällarna. Av alla dessa konstverk är brudparet på Vitlyckehällen och den 2,25 meter höga ristningen i Litsleby föreställande en människogestalt de mest kända. För oss med ett utpräglat marint intresse är det dock ristningarna av blåval, det som väcker mest intresse. Har Skagerak verkligen varit ett tillhåll för blåval eller var det bara något enstaka exemplar som förirrat sig till våra breddgrader? När vi besökt gravfält, tittat på runstenar hällristningar, insupit Bronsålders- atmosfären samt lyssnat till berättelser ur hedendomen hör vi i fjärran hur Tor lever. Med Mjölner framkallar han blixtar från en allt mörkare himmel. Vi drar oss tillbaka från regn och åska.